My little story to answer all of your questions ...

 
 
Hur kunde du inte veta något? Hade du inga känningar av att du kanske var gravid? 
 

Många av er undrar säkert hur saker och ting kan gå ihop gällande över hur jag så sent som i 6:e månaden kunde upptäcka att jag plötsligt var gravid och jag såg att jag redan fått en fråga om det hela så jag tänkte redan nu besvara den för att få några frågetecken uppklarade!
 
Hur kan man egentligen gå 6 hela månader utan att ens tänka tanken på att man kanske är gravid då mensen inte kommit som den borde? Det är en ganska lång berättelse men jag ska försöka göra den kortfattad för er ...
 
 
Det hela började med att jag förra hösten gick in i en djup depression(orsaken vill jag dock inte fördjupa mig så mycket på),- jag bosatte mig i min lägenhet, ensam och tom på ord, avstängd från livet utanför med endast mina föräldrar som kontakt.
Jag blev länge sjukskriven ifrån mitt arbete (då jag knappt lyckades ta mig utanför dörren, visste varken vad dag eller natt var och varken träffade eller tog kontakt med någon överhuvudtaget) jag besökte en doktor som skrev ut medicin mot min ångest och depression, jag gick även regelbundet och besökte en psykolog. 
Och efter att ha festat ganska rejält en hel sommar slog inte bara depressionen som ett bakslag i ansiktet på mig, utan jag drabbades också utav en rejäl magkatarr, där jag vid ett flertal gånger var såpass dårlig (kräktes flera dagar i sträck - fick i mig ytterst lite att äta och dricka) att jag besökte sjukhus ett flertal gånger över jul och nyår.
Och någonstans mitt uppe i allt kring denna fokusering på att bli frisk ifrån min depression + magkatarren lade jag inte så stor tanke på att min mens var utebliven (då den ofta kom oregelbunden,- ibland kunde jag gå 2 månader utan den och den kom plötsligt tillbaka), så det var inget ovanligt tyckte jag själv och tänkte att det kanske berodde på hur otroligt dåligt jag mådde som den kanske stannat upp lite. 
 
3 hela månader passerade och dagen kom då jag kände att NU är det dags och ta tag i mitt liv igen, NU är det dags at återvända till jobbet och världen utanför dörrarna hem till mig. Och det var precis det jag gjorde, och det kändes fantastiskt att vara tillbaka på jobb, träffa vänner, få skratta och le igen. 
 
Dagarna blev till månader och jag minns att jag låg en kväll i sängen och skulle precis sova då det började bubbla i magen på mig och hur alltmer intensivt det blev, utan att sluta. Och hur man kunde se hur hela magen stöttes upp och ner i olika lägen.
Utan att lägga så stor manke till det började jag söka runt på google, olika anledningar varför det kunde kännas som det gjorde i magen och i dem flesta fall dök graviditet upp, men jag fann också något som jag mest la manken till och tänkte att det var därför min mage rörde sig, och det var att om man låg i vissa lägen så kunde tarmarna röra sig och på så vis kunde magen röra sig och man kunde känna konstiga rörelser. Det låter ju helknäppt men det var vad någon hade skrivit.
 
Och nu kanske ni tänker att 'men det måste ju ha synts på magen att du var gravid?' 
Och för att vara helt ärlig så trodde jag endast att jag lagt på mig några extra kilon (då läkare sa att jag var tvungen att äta regelbundet för att förhindra sura uppstötningar och magsmärtor efter magkatarren),- vilket gjorde att jag automatiskt åt var tredje timme cirka, jag började så småningom äta sundare mat, mindre kryddat, mer vatten osv som jag blivit tillsagd (och det hjälpte mot magkatarren - men har man varit nästin till oaktiv i några månader och bara ätit och ätit så går man upp i vikt!)
 
 
 
Men när jag en tidig morgon plussade på graviditetstestet jag dagen innan köpt på apoteket trodde jag först att jag såg i syne. Att det blivit något fel med testet, att jag kissat för lite/för mycket så det uppstått fel, ja alla möjliga konstiga tankar för genom mitt huvud när jag med chockerade ögon skådade testet jag höll i min hand.
 
 
Jag berättade genast för min mamma, - som berättade att hon haft det i bakhuvudet då jag inte blev tjock över lår eller liknande utan bara runt magen.
Trots situationen om att det var försent och göra abort, att jag skulle bli ensam om att uppfostra detta barn i min mage så är det ingen i min omgivning som haft något negatvit att säga om hela denna situation, endast positivt och stöttande från familj och vänner, vilket glädjer mig, framförallt att min mamma alltid funnits där och kommer alltid finnas där för mig, min bästa vän.
 
Något jag såhär i efterhand kan tycka är lite märkligt är hur jag vid ett flertal gånger kommit in till sjukhuset för magsmärtor/kräkningar och det är inte en enda som arbetat där som ens tänkt tanken på att ta ett graviditetstest? Som om det inte fanns på kartan då dem snabbt beslutade sig för att jag hade magkatarr och därmed gett mig medicin mot det. (OBS! som jag nu efter läst om och det är inte skadligt/farligt för gravida att ta!! men man kan ju inte hjälpa att tänka om det hade varit det!) 
 
Har jag druckit någon alkohol under graviditeten?
Inte druckit en droppe varken innan depressionen eller efter (senast gång var i augusti förra året och då var jag inte gravid ännu!) 
Har jag använt tobak under graviditeten? 
Ja det har jag tyvärr gjort (rökning), dock inga direkta mängder, Trappade ner brutalt när jag fick magkatarr då den hade en bidragande orsak till den -enligt läkaren. Och det gjorde mig också nästintill konstant illamåeende, sedan la jag helt av när jag plussade på graviditetstestet. 
 
Utöver detta inlägg, jag har varit på två ultraljud där allt har sett jättefint ut! :)
 
Det blev ett realtivt långt inlägg men jag hoppas detta besvarade en del obesvarade frågor ni kanske har! :)
 
// Bara att fråga om det är något annat ni undrar över! Kram 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

vilken historia! blev nästan tårögd... du är stark och din bebis kommer få det jättebra <3

2013-06-28 @ 16:54:58
Postat av: Klara

Vill inte verka okänslig, du behöver inte svara på dessa frågor .... men hur känns det att vara ensamstående/blivande ensamstående? Vart är pappan?

2013-06-28 @ 18:56:52
URL: http://klaras.se
Postat av: Isa

Vore intressant att få höra om pappan, har han valt att inte vara med i bilden? Tack för att du delar med dig.

2013-06-28 @ 19:20:00
Postat av: Mia

vad ska barnet heta? :)

2013-06-28 @ 21:26:00
Postat av: Emma

älskar bebisar :D

Svar: ja visst är dem goa! :)
Izabelle

2013-06-28 @ 22:33:16
URL: http://emmahjalmarssonn.blogg.se
Postat av: Sofia Weden

Din blogg hade blivit ännu bättre om du hade en bättre kamera^^,
jaja, en fråga, Hur känns det egentligen och bli ensam mamma till tösa i magen? :) toppen blogg ! <3

2013-06-28 @ 22:43:07
Postat av: Rebecca

Du e beräknad på min födelsedag :) Lite roligt.
Jättefin mage du har :) Har själv en dotter på 2år (Jag blir 24 i år) Saknar min graviditet lite faktiskt :)

Lycka till i framtiden :)

Svar: ja faktiskt, hehe! :) Tack så mycket! Åh så mysigt! och en annan börjar längta efter att den ska vara över (ryggsmärtor, mycket illamåående osv) :) Kram
Izabelle

2013-06-28 @ 23:28:15
Postat av: Anonym

fin mage! kan du inte visa bild på ditt ansikte också? :D

Svar: Det kommer :)
Izabelle

2013-06-28 @ 23:41:40
Postat av: Samara

Min mormor var typ i femte månaden när hon väntade sitt första barn innan hon insåg vad som hade hänt, hon hade ju mens dessutom.

Svar: Ja det är knepigt hur det kan bli ibland, min mamma upptäckte att hon var gravid i 4 månaden cirka när hon väntade min storebror, hon hade också mens.
Izabelle

2013-06-29 @ 03:09:01
URL: http://sasha-samara.blogspot.se
Postat av: Anonym

lite konstigt det där med sjukhuset tycker jag, att det verkligen inte var någon som ens frågade om dem skulle ta ett grav-test eller vadå? Eller ens tänkte det? Så om man tänker efter så är det kanske lite deras fel att du nu är gravid(oönskat barn osv) ????

2013-06-29 @ 11:21:44
Postat av: Silvia

Hoppas att allt är bra med dig.
Kika in på min blogg :)

2013-06-29 @ 11:36:31
URL: http://www.nattstad.se/SilviaS
Postat av: Maria

Vad skönt att ultraljuden såg bra ut! Lycka till med den sista biten av graviditeten! Kram :)

2013-06-30 @ 16:49:54
Postat av: Sanna

Hej! Vilken historia. Jag var nämligen självbi den sitsen att jag upptäckte min graviditet sent.
Jag åt P-piller och fick därför heller ingen mens. Inget förhållande som jag trodde skulle klara av ett barn. Mådde hu bra som helst. Kräktes inte en enda gång. Var bara lite extra trött, trodde jag berodde på att jag få jobbade med att bygga om en butik och det blev standard att jobba 12 timmar över fem dar i rad. Både rökte och drack tyvärr. Upptäckte min graviditet i vecka 17/18. Trodde även som du att jag lagt på mig några extrakilon. Men helt plötsligt hade magen en konstig form och då började misstankarna. Idag har jag världens finaste lilla skatt, som förändrade våra liv endast till det bättre. Känns i efterhand som att hon bara skulle fram. <3

Svar: Känns skönt och höra från andra som varit med om liknande som mig själv, att få bekräftat att man faktiskt inte är ensam om att upptäcka sin graviditet såpass sent och veta att oavsett så går det bra.. trots att det kanske inte var planerat och kom lite som en chock då man trott som du säger att man bara lagt på sig lite eller liknande. Tack för att du delade med dig! Kram :)
Izabelle

2013-07-01 @ 19:36:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0