- Och med en mjuk hand på min blöta kind som uppstått genom tårar strök hon mig försiktigt till orden, "Allt kommer att ordna sig, hon är så älskad från första stund"

 

När jag träffade min barnmorska första gången (då jag var i vecka 28) ställde hon en drös med frågor, men det var en fråga som för mig stack ut, Vad känner du inför amning? Är det något du vill försöka dig på? 

Mitt svar redan då var för mig ganska solklar, självklart ska jag amma mitt barn, eller iallafall försöka mig på det (då det inte är alla som kan amma/klarar av det)

 

Men för mig kommer amning att vara något privat som jag kommer göra så diskret som möjligt (även om det ibland kan vara svårt, till exempel om man är på ett café och mitt barn blir hungrig, då gör jag det bästa av situationen för att vara så diskret som möjligt), det är inte så att jag tänker sitta och visa upp hela min byst inför folk i omgivningen när det väl blir dags då jag är ganska skygg utav mig. 

Men jag har absolut inga problem med att andra gör det, då jag tycker att det är ens egna val hur man vill göra då amma är helt naturligt.

 

 

 

 

 

Kikade runt på lite inspiration på olika fotograferingar med bebisar på google och fastnade direkt på denna bild. Så otroligt vacker att jag var tvungen att dela med mig av den. Den ger mig inspiration att göra något liknande, vad tror ni?! :)

 

Mor och dotter. ♥

 

Godmorgon kära ni!

Många har frågat mig om jag känner oro eller rädsla inför förlossningen. Vad jag har för tankar kring den och hur jag ser framför mig att det kommer gå till...

Faktum är att jag inte tror att någon riktigt kan bestämma till hundratio % att just såhär vill jag att min förlossning ska gå till, hur mycket man än planerar så kan det alltid uppstå saker som gör att det inte bli som man bestämt. Kanske ett akut kejsarsnitt? Att man faktiskt måste ta EDA fast man egentligen inte tänkt tanken utan endast tänkt och ta lustgas? Till exempel... 

 

Jag känner inte dirket någon rädsla inför vad som bara inom någon kort månad kommer att ske, men jag vill heller inte föreställa mig den smärta jag då kommer att känna, det är något som jag där och då kommer (med hjälp av smärtstillande som Eda och/eller liknande, då jag förmodligen kommer att ta både Epidural och lustgas) att få arbeta mig igenom.

Vad jag mer kan känna ett sting av oro inför är tiden efter förlossningen... Som ensamstående mamma kommer det inte alltid vara en dans på rosor. (Jag har redan nu fått upp skräcksenarion i huvudet om hur framtiden kommer se ut med tunga nätter, barnskrik, konstant huvudvärk osv osv.. ) Dock så får man inte glömma bort att hålla humöret uppe hur jobbigt det av och till KAN bli (säger inte att det måste bli så) sen heller inte glömma bort det positiva och roliga!

Sen tror jag också att när väl min dotter väljer att kika fram så kommer jag glömma bort allt vad sömn och huvudvärk heter, allt jag kommer vilja är att hon har det bra, för från den dagen kommer hon föralltid att vara min prio ett!  ♥

 

 

 

 

Godmorgon på er!

Jag har länge letat runt efter en smart lösning på en enkel men ändå fin 'resesäng' i ett mindre format då jag tycker det känns alldeles för tungt och dra runt med en stor extra säng (som i och för sig går att vikas ihop), och jag hittade idag precis vad jag letat efter! En toppensmart lösning som enkelt går att vikas ihop och slänga på axeln! Kan det bli bättre? 

 

 

Köpte idag dem första skorna till lilla skrutten i min mage, jag kunde inte motstå dess sweetness så att säga då jag blev nästan tårögd av att bara se på dem! Jag tror dem kommer passa utmärkt när hon växt lite och kan använda dem.

 

 

Det finns så otroligt mycket fina barnkläder, nästan så man vill köpa allt fint ögonen fastnar på. Jag kikade på lite på Kappahl igår på internet och fastnade för bl.a dessa godbitar som kommer ifrån favoritmärket Newbie.

 

 

 

Det är nog många som har massvis av frågor angående min graviditet. Vart pappan finns, hur det känns att bli ensamstående till ett barn, hur sjukhuset inte ens tänkt tanken på att göra ett graviditetstest (när jag var inlagd för magkatarr flertal gånger) och vad ska barnet heta... 

 

Istället för att svara på enstaka frågor tänkte jag istället berätta lite mer kring just dessa frågor, dock kan jag ej svara för sjukhusets räkning som jag var inlagd för Varför dem inte gjorde en grav-test på mig.

Det dyker upp många frågor kring vart pappan till mitt barn befinner sig, vem han är om vi har en relation osv osv.. Jag vill inte gå för djupt in på detta och önskar att ni har respekt och förståelse för det. Men vad jag kan säga är att han inte finns med i bilden, och kommer ej att finnas.

 

Frågor kring hur det känns att vara ensamstående/blivande ensamstående så kan jag enkelt svara att det inte känns ledsamt eller liknande som man faktiskt kan tro. Alla dagar kommer inte vara en dans på rosor, att ensam faktiskt ta hand om ett barn, ett liv. Men jag känner att jag har sådana snälla och hjälpsamma människor runtomkring mig som jag vet kommer ställa upp om det skulle vara något jag behöver hjälp med(mina föräldrar framförallt) att jag inte känner någon direkt oro över vad som kommer ske när min skrutt föds. jag känner mig trygg i situationen så att säga. Och det kommer kanske finnas dagar då jag inget hellre vill än att gräva ner mig någonstans, men det är sådant man får hantera då. Överlag så kommer jag göra allt för att min dotter ska få det så bra det bara går. 

 

Jag såg också att det dök upp någon fråga kring vad min skrutt ska heta, men det vill jag inte avslöja ännu då jag fortfarande pendlar mellan lite olika namnförslag! :)

 

// Finns det någon mer än bara jag som är ensamstående?

 

 

 

Många av er undrar säkert hur saker och ting kan gå ihop gällande över hur jag så sent som i 6:e månaden kunde upptäcka att jag plötsligt var gravid och jag såg att jag redan fått en fråga om det hela så jag tänkte redan nu besvara den för att få några frågetecken uppklarade!

 

Hur kan man egentligen gå 6 hela månader utan att ens tänka tanken på att man kanske är gravid då mensen inte kommit som den borde? Det är en ganska lång berättelse men jag ska försöka göra den kortfattad för er ...

 

 

Det hela började med att jag förra hösten gick in i en djup depression(orsaken vill jag dock inte fördjupa mig så mycket på),- jag bosatte mig i min lägenhet, ensam och tom på ord, avstängd från livet utanför med endast mina föräldrar som kontakt.

Jag blev länge sjukskriven ifrån mitt arbete (då jag knappt lyckades ta mig utanför dörren, visste varken vad dag eller natt var och varken träffade eller tog kontakt med någon överhuvudtaget) jag besökte en doktor som skrev ut medicin mot min ångest och depression, jag gick även regelbundet och besökte en psykolog. 

Och efter att ha festat ganska rejält en hel sommar slog inte bara depressionen som ett bakslag i ansiktet på mig, utan jag drabbades också utav en rejäl magkatarr, där jag vid ett flertal gånger var såpass dårlig (kräktes flera dagar i sträck - fick i mig ytterst lite att äta och dricka) att jag besökte sjukhus ett flertal gånger över jul och nyår.

Och någonstans mitt uppe i allt kring denna fokusering på att bli frisk ifrån min depression + magkatarren lade jag inte så stor tanke på att min mens var utebliven (då den ofta kom oregelbunden,- ibland kunde jag gå 2 månader utan den och den kom plötsligt tillbaka), så det var inget ovanligt tyckte jag själv och tänkte att det kanske berodde på hur otroligt dåligt jag mådde som den kanske stannat upp lite. 

 

 

Dagarna blev till månader och jag minns att jag låg en kväll i sängen och skulle precis sova då det började bubbla i magen på mig och hur alltmer intensivt det blev, utan att sluta. Och hur man kunde se hur hela magen stöttes upp och ner i olika lägen.

Utan att lägga så stor manke till det började jag söka runt på google, olika anledningar varför det kunde kännas som det gjorde i magen och i dem flesta fall dök graviditet upp, men jag fann också något som jag mest la manken till och tänkte att det var därför min mage rörde sig, och det var att om man låg i vissa lägen så kunde tarmarna röra sig och på så vis kunde magen röra sig och man kunde känna konstiga rörelser. Det låter ju helknäppt men det var vad någon hade skrivit.

 

Och för att vara helt ärlig så trodde jag endast att jag lagt på mig några extra kilon (då läkare sa att jag var tvungen att äta regelbundet för att förhindra sura uppstötningar och magsmärtor efter magkatarren),- vilket gjorde att jag automatiskt åt var tredje timme cirka, jag började så småningom äta sundare mat, mindre kryddat, mer vatten osv som jag blivit tillsagd (och det hjälpte mot magkatarren - men har man varit nästin till oaktiv i några månader och bara ätit och ätit så går man upp i vikt!)

 

Men när jag en tidig morgon plussade på graviditetstestet jag dagen innan köpt på apoteket trodde jag först att jag såg i syne. Att det blivit något fel med testet, att jag kissat för lite/för mycket så det uppstått fel, ja alla möjliga konstiga tankar för genom mitt huvud när jag med chockerade ögon skådade testet jag höll i min hand.

 

Jag berättade genast för min mamma, - som berättade att hon haft det i bakhuvudet då jag inte blev tjock över lår eller liknande utan bara runt magen.

Trots situationen om att det var försent och göra abort, att jag skulle bli ensam om att uppfostra detta barn i min mage så är det ingen i min omgivning som haft något negatvit att säga om hela denna situation, endast positivt och stöttande från familj och vänner, vilket glädjer mig, framförallt att min mamma alltid funnits där och kommer alltid finnas där för mig, min bästa vän.

 

Något jag såhär i efterhand kan tycka är lite märkligt är hur jag vid ett flertal gånger kommit in till sjukhuset för magsmärtor/kräkningar och det är inte en enda som arbetat där som ens tänkt tanken på att ta ett graviditetstest? Som om det inte fanns på kartan då dem snabbt beslutade sig för att jag hade magkatarr och därmed gett mig medicin mot det. (OBS! som jag nu efter läst om och det är inte skadligt/farligt för gravida att ta!! men man kan ju inte hjälpa att tänka om det hade varit det!) 

 

Det blev ett realtivt långt inlägg men jag hoppas detta besvarade en del obesvarade frågor ni kanske har! :)

 

 

 

 

 

 

 

Har totalt förälskat mig i märket Newbie från Kappahl med deras jordnära färger, härliga material och fina mönster.

Blev så glad då min mamma köpte detta till lilla skrutten (också var detta även dem första bebiskläderna som blev inhandlade), älskar den beiga färgen blandat med det vita och tycker det passar perfekt till både flicka som pojk. 

 

Newbie är ett märke som det definitivt kommer att handlas flitigt ifrån till h*n framöver. :)