Maria Izabelle

Läsarfråga

Jag fick en intressant fråga om hur mina tankar kring amning ser ut. Så jag tänkte dela med mig av mina tankar och åsikter kring detta ämne, och om jag själv tänker amma mitt barn.

 

När jag träffade min barnmorska första gången (då jag var i vecka 28) ställde hon en drös med frågor, men det var en fråga som för mig stack ut, Vad känner du inför amning? Är det något du vill försöka dig på? 

Mitt svar redan då var för mig ganska solklar, självklart ska jag amma mitt barn, eller iallafall försöka mig på det (då det inte är alla som kan amma/klarar av det)

 

Men för mig kommer amning att vara något privat som jag kommer göra så diskret som möjligt (även om det ibland kan vara svårt, till exempel om man är på ett café och mitt barn blir hungrig, då gör jag det bästa av situationen för att vara så diskret som möjligt), det är inte så att jag tänker sitta och visa upp hela min byst inför folk i omgivningen när det väl blir dags då jag är ganska skygg utav mig. 

Men jag har absolut inga problem med att andra gör det, då jag tycker att det är ens egna val hur man vill göra då amma är helt naturligt.

Jag kommer iallafall att fösöka mig på det och går det inte så gör det inte det, men då kan ingen säga att jag inte försökt. 

 

 

 

bra skrivet, håller helt med dig i dina åsikter! :)

Absolut, helt rätt :D

:)

Det är upp till var o en om man vill amma, alla kan inte, alla vill inte.
Det enda jag önskar jag fått veta innan jag fick mitt första barn, var att barnmorskan klämt ur sig hur jävla svårt det kan vara att få amningen att funka.
Hur satans ont det gjorde när mjölken rann till.

Men även att det var helt ok att INTE amma, att ta till flaskan är inte likställt med dålig förälder.

Men! När amningen väl fungerade smidigt så tyckte jag om det.
Jag ammade typ en gång ute, endast för att min son gallskrek av hunger och jag var för långt borta. Men jag kunde inte slappna av och tyckte alla stirrade. Skruvat egentligen, hade jag knallat omkring i tajt, urringad tröja och visat brösten på det sättet, hade ingen reagerat nämnvärt, men när de används till det de finns för, då är det fult och måste gömmas undan.

Hejsan! Jag vill bara säga att även om livet inte alltid blir som man tänkt sig, så kan det bli superbra ändå! Jag är övertygad om att du är lycklig över din dotter, men om du nån gång känner dig lite deppig över din situation (för det är klart att man får göra det!) så tänkte jag bara berätta det här: Min moster blev gravid när hon var bara ett par år äldre än dig. Hon och hennes pojkvän gjorde slut nästan genast, och hon fick helt enkelt gå igenom sin första graviditet ensam. Hon tyckte att det var fruktansvärt jobbigt, även efter det att hennes son föddes. Idag är han 25 år, ingenjör, världens bästa kusin, och min moster kunde inte ha varit stoltare. Aldrig för en sekund har hon ångrat det som hände den där gången för 25 år sedan, och vår familj skulle inte vara som den är utan hennes äldsta son! Numera har han en plastpappa och tre yngre halvsyskon, men jag tycker att han är ett levande bevis på att det går att klara det själv! Jag tror på dig :) Kram.

När jag ammar brukar jag låna lillemans filt att ha över axeln :) Funkar superbra tycker jag :)