Maria Izabelle

Time flies by ...

 

  

 

Mitt första inlägg på denna blogg och förhoppningsvis blir det inte mitt sista. Det är många tankar som snurrar, många känslor som rusar genom min kropp och mycket som måste planeras på sådan kort tid. Min kropp utvecklas allt mer för varje dag som går och jag kan känna hur mitt sätt att tänka förändras för varje dag som går. Allt till det bättre, till det mer mognare.

Min kropp börjar komma in i rollen som den sedan kommer förbli i, att vara mamma. 

Känslan får min kropp att pirra av rus men samtidigt får den mig att bli livrädd, allt på samma gång. Är jag verkligen redo för vad som kommer att hända?

 

Jag fick inte så mycket till val. Upptäcker man att man är gravid i 6:e månaden så vad har man egentligen för val? Jag minns hur mycket jag grät den första natten efter att jag plussat på graviditetstestet. Hur många tankar som for genom mitt huvud och hur otroligt rädd och ensam jag kände mig trots den lilla krabat som fortsatte att växa i min mage. 

 

Livet blir inte som man har tänkt ... Och så sant som det är sagt. Det är så otroligt mycket jag önskat att få göra, platser att besöka, länder att upptäcka innan jag skaffade barn. Alltid hade man den där 'prinsessdrömmen' i bakhuvudet om att man skulle få möta sin prins en vacker, stadja sig med hus och liknande innan man skaffade barn. Drömmar som inte blir till verklighet, iallafall inte för mig. 

 

Den lilla krabat som växer i min mage, som för varje dag blir större och större har redan fått mig på fall. Man drömmer, längtar och man tänker hur det kommer bli, man ser fram emot saker med sin framtida son/dotter. 

Det kanske verkligen är så att allt händer utav en anledning, och kanske är det precis därför jag kommer att vara själv med och uppfostra h*n som finns i min mage. 

 

Det kommer definitivt inte vara någon dans på rosor, det har jag klart för mig. Men i slutändan så vet jag att det kommer att vara värt det. 

Måste ännu en gång säga grattis :) Att få reda på att man är gravid i sjätte månaden måste vara läskigt.. Det har gått så långt tid, att som du sa, man har inget val om man vill behålla barnet eller inte. Men ett barn är det mest underbara som finns, så jag önskar dig stort lycka till! :D

Var stark. :)

Hej. Jag undrar hur du inte kunde märka att du var gravid förrens i 6 månaden? Det är ju över halva graviditeten liksom. Kände du inte av några "symtom"? Och hur har barnet klarat du levt som vanligt under större delen av graviditeten, tex. ev. tobak och alkhol? Grattis förresten!

Hej måste bara säga grattis :)
själv är ja oxå gravid o ensamstående men i 5 månaden :) Men du kommer klara de :)! styrke kramar :)

Med risk för att uppfattas som snokande... Jag är helt fascinerad över att du upptäckte din graviditet först i sjätte månaden. Hur gick det till?

Jag har aldrig varit gravid själv och är mest nyfiken på historian bakom. Vad fick dig att testa dig? Vad hade du för graviditetstecken?

Grattis förresten! Och lycka till!

Jag upptäckte att jag var gravid i 4e månaden. Det är sjukt hur det kan gå så lång tid, men jag märkte faktiskt inte alls någonting :) Hade samma känslor som du, men man inser ganska snabbt att man fortfarande kan göra nästan allt man velat göra. Man har bara ytterligare en person att dela det med :) GRATTIS

GRATTIS !

Oj, kom du på graviditeten i 6e månaden? HUR kommer det sig om man får fråga? :P Jag vet ju själv hur de är att gå o va gravid och jag förstår inte hur man inte kan känna det.. I månad 6 var de ju som livligast i magen med sparkar och händer o fötter som stack ut både här o där :P

Det du skriver att du vill göra/uppleva osv kan du absolut göra med ett barn. Jag har en son på 1 år och jag/vi skulle absolut ta med honom på äventyr, det tycker ju dom också är skoj!! :)

Jag önskar dig och ditt barn all lycka!

Är det någon tröst kommer de med största sannolikhet gå galant.. Barn är inte så jobbigt som många vill påstå.. Klart kan man ha otur och få ett så kallat kolikbarn och det kan jag tänka mig måste va ett helvete men även de går ju över..

Jag hade sambo,förlovad, barnet va planerat och jag va inställd på att vi skulle ta hand om barnet tillsammans och leva tillsammans.. Precis flyttat till hus bara två veckor innan tjejen kom men när hon va en vecka så stack han.. Själv stod jag paff utan en aning om vad som hände, vad jag skulle göra och en känsla av att hela mitt liv va förstört..

Tjejen är nu åtta månader, träffat en ny och allt flyter på och funderar på att flytta ihop.. Livet må inte bli som man tänker sig, men de innebär inte att de blir dåligt!

Lycka till! De två första veckorna kan va jobbiga så hoppas du har nån som stöttar dig..